förvånansvärt bra text!
Jag skulle gärna anställa en person med Aspergers Syndrom. Inget fel med den diagnosen, de jag träffat är otroligt produktiva och lojala.
Nu kanske ni tänker, hade du det själv eller vad var det frågan om? Jag kan säga att jag nu inte är aktuell med det, jag har dock väldigt mycket erfarenhet av diagnosen men det är inget jag själv bär på.
Aspergers delades ut som kondomer på sommaren på 90-talet, var man något osocial och deprimerad och hatade idrott hade man Asperger.
Var du blyg och osjälvsäker bland nya människor hade du alltså diagnos.
Vi ser ner på människor med diagnoser, varför gör vi det? Jag har sett så mycket assistenter och personal på skolor som tror dom är över personerna, som daddar med en 18-åring och talar extra tydligt för att den ska förstå. Ibland kan tillochmed personen med AS ha extremt högt IQ men blir klassad som en idiot för denne inte förstår ett skämt.
I många fall såg jag personer som blev värre med åren, de blev hjärntvättade av att bli behandlade som 5-åringar att de tillslut betedde sig som det. Att personalen sedan går hem efter jobbet, röker lite marijuana eller frågade på Flashback vart man köper billiga horor i Phuket brydde sig däremot ingen om. Så känner de sig stolta över sig själva, för de tar ju hand om denna stackars elev som säkerligen hade kommit in på Mensa och de själva kan knappt klara av första frågan på intygsprovet.
Jag vill gärna ha en person med AS som assistent, jag känner mig trygg och vet att personen kan sitt jobb och snackar inte med sina kompisar på Facebook när hen ska jobba. Jobb är jobb. Inget trams, utan jag vet att jag betalar för någon som tar sitt arbete på allvar.
Men med styrkor kommer också svagheter, kanske personen är grym på att räkna ut eventuell vinst men har svårt att tala i telefon. Det är något jag kan ta, det är svagheten som går att träna bort.
En person med AS är faktiskt grym, vi är dock idioter på att förstå detta. Personen föds med en så fin talang (specialintresse) och kan nyttja det och tjäna pengar, men eftersom vi människor ser ner på dem får de skämmas över sin existens. Vi tvingas att vara sociala och älska fester och måste leta partner dygnet runt, annars är vi sociala freaks.
Jag tycker om fester men jag tycker också om att isolera mig och sträckläsa en bok, vad har jag för diagnos då?
Jag väntar än på att vi ska se en person med bokstavskombination som en riktig människa. Men det tar tid, jag tycker iallafall det är coolt och en AS-diagnos är en gåva.
faktiskt så har hon rätt! och även fast någon kommer hitta nåt att kommentera att "det är inte alls såå", så kan man ju ta det med en nypa salt också. läskigt hur jag och hanna widerstedt tänker lika ibland :s
