jag går inte och grinar över att allt kanske inte går som jag vill utan tänker att jag kan alltid göra det till det bättre, och om jag ska gå och gråta över alla saker som inte är de bästa just nu så blir ju allt bara jobbigt, så som sagt jag gör bara det bästa av situationen

jag har liksom börjat verkligen uppskatta min familj, såklart gjorde jag det förut också och har alltid älskat de såklart, men nu har jag kommit på hur mycket familjen egentligen betyder för mig. förut var det liksom alltid kompisarkompisarkompisar, gärna sova borta varenda helg och försöka att vara så långt borta från familjen som möjligt (typ) för att jag ville hellre vara med mina kompisar. ett exempel är att jag kan liksom åka och gymma med mamma ikv, det skulle jag aldrig kunnat för några månader sedan "åka och gymma med mamma liksom..." och ett annat är ju att jag typ hatade (nej men ogillade starkt) att åka till stockholm, till pappa förut, inte för att jag inte ville till pappa eller något för det ville jag ju såklart men att åka bort från kompisarna liksom, det var det jobbiga. eftersom jag känner ju typ ingen där nere förutom släkt och ksk några bekanta men annars så var ju alla kompisar i hsand och jag va tvungen att åka 40 mil ifrån de, men nu riktigt längtar jag efter att åka och hälsa på pappa, aja&taata och alla där nere och bara spendera egentid liksom! det handlar ju om att jag tycker mer om att spendera tid men min familj nu än jag gjorde förut, men det handlar såklart inte om att jag tycker mindre om att spendera tid med mina vänner, men ja ni ksk förstår?

jag antar att man har sina sådana där faser liksom, att man ska tycka mer om att vara med kompisar än familjen men jag tycker det är så skönt att bara var hemma också :)

hm, vad mer har jag blivit livssmart om?

jag har börjat bry mig mindre om vad andra tycker om mig! alltså det är massa saker, för ett år sedan vågade jag knappt sätta upp luggen för att då skulle folk tycka att det var en så stor förändring och tänka att jag tror att jag är så snygg och tro att jag är nåt (eller något sådant) och det va ju ba skitjobbigt, men nu kan jag gå i vilken frisyr som helst och bryr mig inte alls om vad andra säger! sedan handlar det ju lite om lathet att jag ksk inte har satt upp min frisyr i en stor boll och sådana frisyrer jag hade förut också men brukar ju ändå gå med håret på lite olika sätt! sen t ex att nu går jag med de kläderna jag vill, om jag vill gå med mjukis fem ggr i veckan så gör jag det, om jag vill gå med mina blåa tjocksockar över mina svarta jeans så gör jag det! och ett till exempel är ju när jag skulle färga håret brunt i... augusti förra året var det och jag var liksom rädd för vad mina kompisar skulle tycka och började liksom sakta "förvarna" och typ "jag skulle vilja färga håret brunt..."fast jag redan hade bestämt att jag skulle färga det om två veckor (t ex) fast om jag hade hört några negativa kommentarer om det som "nej du passar bättre i blont ju!" eller "nej gör inte det" osv så skulle jag nog nästan inte gjort det... men seriöst om jag hade bestämt att färga halva mitt hår blått och rosa idag så hade jag gjort det, och inte brytt mig om vad andra tyckte! bara jag tycker det skulle vara snyggt, och vad är det värsta som skulle kunna hända? blickar, jajo inte så trevligt men det får man väl leva med liksom, tjejer är ju duktig på sånt ;) för ingen skulle ju ändå säga något i verkligheten och om jag skulle förlora några kompisar eller så på det så är det ju dom som är sjuk i huvudet som dissar mig för mitt utseénde liksom, nu är jag ju dock inte den första personen som skulle kunna tänka mig att färga halva håret blått och rosa men ni fattar vad jag menar!

hm vad mer?

ksk finns något mer men har inte tid att skriva mer nu! ska gymma med mammsi och ska träna mage och armar today :)

puss